Den gamle och hunden
Jag var på väg till jobbet. Med det fina transport medlet benen. Allt var som vanligt, jag såg stressade människor som såg ut att vara försenade till något. Alla gick eller åkte i galen fart. Men det var en människa som stack ut. Där i vimlet gick en mycket gammal man.
Han var klädd som en riktigt gammal och livs trött man. Han stapplade fram. Han rörde sig så sakta att han nästan gick bakåt. Men han var inte ensam, han hade en kamrat, en riktig vän, en sån där vän som aldrig sviker en. Den gamle hade en stor hund bredvid sig. Det var faktiskt riktigt rörande. Hunden visste att den gamle inte kunde rör sig lika smidigt som han själv. Därför väntade han in sin gamle mästare. Stod och viftade på svansen, ville förmedla till den gamle att han ville gå framåt, men att det ändå inte var någon panik.
Jag stod en stund och iakttog de två vännerna och tänkte: Det där är äkta vänskap. Men sorgligt nog vet vi ju alla hur det kommer att sluta. Den gamle kommer att dö i sin lägenhet helt ensam, ligga stendöd i flera veckor innan grannarna känner lukten av hans ruttnande kropp. Och hans trogna vän kommer börja tugga frenetiskt på hans ruttnande ansikte, bita bort hudbitar till oigenkännlighet. Men vad ska man säga: - Den enas död, den andras bröd.
